Sitter uppe sent igen men kan bara inte sluta tänka på det jag fick höra igår går inte att somna.  Igår kom min granne förbi  som var väldigt nära vän med min far,  jag hjälpte han att deklarera via internet och fick självklart lite pengar för det, sedan gick han och drack kaffe och prata lite med mor. Även fast jag satt i mitt rum och dem i köket kunde jag ändå höra vad som sades, han prata om vad pappa sagt samma dag som han gick bort. Jag ville inte  höra det så jag höjde musiken, men det hjälpte inte hur hög musiken var, på nått sätt kunde jag ändå höras vad som sades.

Han berätta om vad han och pappa pratat om, om att han sett att han inte mådde bra att det var nått allvarligt redan på dagen, att han försökte övertyga pappa om att de skulle gå till sjukhuset för att kolla vad det är, men envis som farsan alltid varit sa han nej, och började prata om vad de skulle göra dagen efter istället. Sedan var det några andra saker som jag inte orkade lyssna på eftersom de första meningarna fastna i tankarna och minnena från natten då han dog och allt började ta över, började skaka och allt och det var som att jag upplevde allt igen, det är verkligen en plåga att se de sakerna om och om igen, att inte kunna prata om de sakerna utan att bli skräckslagen, att hamna i nästan en trans och bara skaka medans tårar rinner ner för kinderna utan att man känner av dem eller märker dem.

Förstår fortfarande inte varför han inte kunde gå till sjukhuset,  att leva för våran skull,  så många  frågor man vill ha svar på som man aldrig kommer att få.  Klarar inte ens av att gå på graven,  åkte dit under påsk då bror lura med mig och det var första gången sen begravningen.  Det närmsta jag kom graven var de hundra meterna som det var mellan parkeringsplatsen och graven, jag stanna i bilen, men allt började snurra och jag fick panik, tårar sprutade ut och jag skaka, fick ingen luft ville springa därifrån men kunde inte se vilket håll jag skulle springa åt. Förstår inte att det ska vara så svårt, att bara gå fram till graven, att bara kunna prata om det, att bara gå vidare och acceptera, menar det har gått snart ett halvår.

Morsan kom även in idag och prata om att hon hade drömt om farsan, och frågade om jag accepterat att han är borta, jag orkar inte prata med det om henne så jag ljög och sa att jag hare. Låter säkert dumt men hon göre bara jobbigare då man pratar me henne om det, har försökt tidigare, det blir för mkt frågor och allt, som hon nästan tvingar mig att svara på, det funkar inte, jag kan inte prata om det så, jag vet inte om jag någonsin kommer prata med någon om det, det finns inga ord då det samtalsämnet dyker upp.

Har ingen aning om vad jag ska göra nu, kan definitivt inte sova, orkar inte plugga, finns bara en massa frågor i skallen som jag inte får några svar på.

Denna vecka har vart helt galen, klivit upp tidigt vart i skolan(går på komvux för att läsa upp nått ämne) gjort prov, sedan har det bara vart att åka hem, äta och sova. Har vart så rysligt trött varje dag, har liksom haft mycket att göra men har inte orkat och idag är det mitt i allt fredag och jag funderar ännu vad jag gjort under resten av veckan. Förstår inte vad som hänt med mig, kmr aldrig ihåg att det var såhär då man gick på gymnasiet, vilket då inte alls är länge sedan. Menar då hade man världens fritid och det fanns hur mkt tid att göra saker och ting efter skolan.

Nu är det som att tiden rinner iväg, veckorna bara flyger fram och dagar försvinner, saker man måste göra hinner man inte med för det skiftar direkt från måndag till fredag. Kan erkänna att det bara är denna vecka som vart så men ändå känns så otroligt konstigt.

Idag har dock inte hänt så mkt, vart grinig större delen av morgonen pågrund av att min mattelärare tydligen lider av alzheimers och ringer och frågar angående mitt matteprov och liknande och svammlar. Menar vilken vettig människa ringer och väcker en halv åtta, menar det hade man väl kunnat ta i skolan, det är helt sjukt. Efter jag vart irriterad och det ett tag så lägger jag mig i sängen igen för att försöka sova lite till, sovigt otroligt lite de senaste två veckorna. Men jag lyckades inte alls somna.

Tänkte jag skulle vara lite flitig att plugga men jag var helt gone så orkade inte, tröttheten vann så jag satt bara och gjorde ingenting på datorn. Väntade nog mest på att klockan skulle bli 10 så man kunde åka upp till skolan och göra två prov, ja men det sket sig direkt då ens vänner som man åker upp med inte orkar dra te skolan(jobbigt att vara beroende av skjuts till skolan). Många tycker säkert nu att man borde ta bussen, men jag sätter mig verkligen inte i en buss igen, det är så drygt och segt och ja, man blir tröttare och segare i en buss än vad man blir efter att hört en lärare prata i 2 timmar non stop om ingenting alls då hon typ egentligen skulle berätta om andra världskriget.

Jag kom inte upp till skolan. Blev grinig över det för har slitit som ett djur med att plugga och sånt och stigit upp tidigt helt i onödan och jag är i princip aldrig grinig så detta var ju riktigt speciellt.  Resten av dagen flöt på, satt lite på msn, prata lite i telen, umgick med vänner, titta tv.

Sedan vid klockan 7 vart jag astrött, jag höll på att däcka då jag satt framför tv:n var så slut och utmattad av att ha sovit så dåligt. Morsan påstår att det är för att jag är verkligen usel på att äta frukost och lunch, det blir sällan av, om inte vänner tvingar ut en att dra och äta någonstans. Men det äre inte för har klarat mig bra förut utan att göra det.

Kände att klockan inte var så mkt så tvinga mig själv att vara vaken ett tag och ja nu helt otroligt sitter jag hära helt aspigg och vet verkligen inte hur jag ska kunna somna.

Köpt 2 st kalle anka pockets på 2 dagar för att ha nått att läsa på nätterna och hoppas att jag somnar men det funkar inte, dessutom är de för korta, man läser ut dem för snabbt:(

Jag hoppas jag börjar få tillbaka sömnen igen iaf för börjar bli jobbigt att vara såhär trött men inte kunna somna ändå, blir knasig och översocial då. 

Kommer ihåg första gången jag såg dig, du var så vacker! Du hade magiska ögon som alltid fick mig att smälta, ett leende som fick alla världens bekymmer att falla från mina axlar, den enda jag såg var du. Kommer ihåg första gången vi pratade, du var så blyg men du har den mysigaste rösten jag någonsin hört. Det tog inte lång tid så var det jag och du, allting var som en saga så oerhört bra så jag kommer nog aldrig ha ett bättre förhållande. Vi fanns alltid där för varandra, bråkade nästan aldrig och kom det upp nått litet så löste vi direkt för vi klara aldrig av att någon av oss var sur eller ledsen.

Kommer ihåg då du brukade smygringa på nätterna efter dina förädrar lagt sig bara för att få prata med mig och allt eftersom började vi planera ett helt liv, allt verkade bli som det planerade, drömmen skulle bli en uppfyllelse. Kommer ihåg brevet som du skrev när du var på semester, var nog det finaste någon skrivit till mig. Kommer ihåg då du så gärna ville att vi skulle skaffa barn och du tittade verkligen upp barnnamn hela tiden. Du är nog det bästa som har hänt i mitt liv. Men sen slutade allt bara att fungera.

Men sedan den dagen vi gjorde slut har allt ändrats, du säger varje dag att du saknar mig, att du vill ha mig nära, att du vill att jag ska hälsa på så fort som möjligt, men ändå håller du på som du gör, förstår du inte att det bara får mig ledsen, vet att du har mycket i skolan men du har tid för andra men tydligen inte för mig så den ursäkten köper jag inte längre. Det hade vart en sak om du gjort det du gjort en gång, men det börjar komma upp i 10-15 gånger och jag orkar inte ta det mer. Om du inte vill ha kontakt med mig så äre bättre att du säger det istället för att dissa mig för då vet jag iaf, är less på att du säger att jag ska ringa och ändå svarar du aldrig. Less på att när man väl får prata me dig så ringer någon annan och då säger du att du ska ringa upp en snart, sen ringer du aldrig. Hade vart en sak om vi pratat ofta, men vi pratar i tele kanske en gång på 3 månader :/

Allt detta får mig bara att känna mig oönskad, vad är det du vill egentligen? Du säger en massa saker men vad är det du menar? Just nu är jag bara förvirrad, för ett tag är det som att du vill ha mig kvar, sen fortsätter du på samma bana igen och jag känner att du vill att jag ska försvinna från ditt liv. Så snälla bestäm dig, vill du ha mig i ditt liv, eller ska jag gå min väg?

Du vet vem du är då du läser denna text, ljuger om jag säger att jag inte saknar dig och älskar dig, men jag orkar inte att det ska bli såhär hela tiden och jag orkar verkligen inte lägga ner min energi på att bråka med dig om det.

Hejsan, var ett tag sedan jag skrev men har vart mkt att göra och jag har väl som vanligt hållt allt inom mig är på nått sätt alltid lättare att göra så.

Mycket har hänt på senare tid, begravningen har man haft, mkt stöd har man fått både från släkt och vänner, både avlägsna och nära. Mitt liv börjar väl att ta en positiv vändpunkt, skolan ordnar sig totallt nu till våren så mina slutbetyg kmr att bli klara. Jag har börjat med körkortet och jag börjar även söka ställen att flytta till eftersom ja, Gällivare är ingen plats med framtid inte för min del iaf.

Var jul för några dagar sedan lr aa rättare sagt fyra dagar sedan, den var väldigt konstig. Vi hade julpynt, julgran, julklappar och julmat men det kändes inte alls som jul, stämningen kom liksom aldrig. Förut brukade det bero på att jag hatar julafton det är liksom inget som har haft positiva intryck på mig har aldrig upplevt en bra jul helt enkelt. Men denna gången var det verkligen pappa som saknades, menar har aldrig brytt mig om jul tidigare men kände verkligen att jag ville att pappa iaf skulle fira julen med oss. Hade betytt mkt för mig för man såg honom alltid le och vara så glad så fort han fick julklappar av mig och bror, var som ett sätt för honom att förstå att även om vi bråkade och även om han drack mkt så var han pappa för oss, han hade alltid glädjetårar och ett stort leende för varje julklapp han öppna. Hade kännts bra att ha honom denna jul så han förstår att jag menade inte det jag sa åt honom samma dag som han dog, att han kanske kunde förstå att han ändå är min pappa, för även om han inte var perfekt så var han ändå en pappa som gjorde mkt för oss, han gjorde inte som många andra han sket inte totallt i allt hela tiden, var bara mot slutet då han inte orkade mer för att hans hjärta var sjuk.

Julen var iaf jobbig, som sagt var fanns ingen stämmning det var no feelings at all i princip, ingen glädje att äta julmat(smakade inget), ingen glädje att öppna julklappar trots att jag fick saker jag behövde och som var jättefina.  Var vaken hela den natten vilket jag var tidigare med eftersom jag bara ändå hade mardrömmar om hur julafton skulle vara, inget i drömmen slog in som tur var, men känslan och oron var ändå dära, mamma grät en del och det var svårt att svara på det hon sa, kan fortfarande inte gråta sådära, kan inte visa mig svag, vrf vet jag inte och det kmr jag nog aldrig få reda på. Enda gången jag gråter är när jag hållt så mkt inom mig att det rinner tårar utan att jag ens själv märker det. Antar att jag är den personen som vill kunna visa mig stark och hjälpa andra då de behöver mig, då sorgen lr rädslan tar över. Funderar vart jag fått den förmågan, att hålla mig så lugn i alla situationer.

Juldagen var en riktigt skön paus, festade och umgicks med mina vänner även om förfesten blev flera timmar försenade så var det ändå skönt, ha lite folk omkring sig som inte prata om pappa som bara festade och hade kul som gjorde att jag med kunde ha kul. Kmr inte ihåg så mkt som hände när jag väl var på björnis, tydligen vart uppe på dansgolvet en del vilket är pinsamt för mina dansmoves är noll rytm, kan verkligen inte dansa^^. Efterfesten var riktigt nice den med den avtonade fint och blev mest lung, tjejen som jag nu inte kmr ihåg namnet på var riktigt go hon med, knasiga samtalsämnen men var sådär knasigt och kul ändå.

Blev ingen större mardröm som jag trodde iaf, de senaste dagarna har vart lugna och ändå så verkar det som att det börjar accepteras mer att man inte kmr se pappa mer, mamma har även börjat acceptera det då hon drömt mkt om pappa så allt går sakta uppåt, även om saknaden skaver. Många väljer flick lr pojkvännen före sina vänner, men tro mig det är så fel, det är vid jobbiga situationer då man märker hur mkt ens vänner betyder för en. Mattias och Dennis har kommit hem från ställena de flyttade till och har haft riktigt kul då de hälsat på, blivit annorlunda på något sätt, dagarna har sett annorlunda ut. Är verkligen glad för de vänner jag för utan dem och det stöd jag fått av dem så hade jag aldrig någonsin klarat mig igenom det, så tänk på det, vänd inte ryggen till vännerna för när du väl behöver någon så finns dem alltid dära att hjälpa en. Har inte så mkt mer att skriva nu, ska lira lite cs med simon och dennis om han nu är vaken och inte nördar sig med något annat. Vill iaf skriva en sista sak, Hanna förlåt att jag såra dig, du är en otrolig tjej det ska du verkligen veta, men mina känslor vet jag inte vart jag har dem för är mkt som jag behöver gå igenom. Men jag hoppas att vänskapen vi har aldrig förstörs eftersom det är verkligen någonting otroligt. Men du kmr hitta någon fin kille som kommer göra dig otroligt lycklig det är jag säker på, dessutom kmr jag alltid finnas dära och stötta dig och prata med dig, du är en vän för livet<3

Vet inte riktigt vad man ska säga, blir värre hela tiden nu. Morsan går runt som en galning och ska städa hela tiden så hon driver mig till vansinne, det är det enda hon gjort de senaste dagarna. Sen försöker hon tvinga mig att gå och prata med någon okänd människa om pappa och hans död och allt fast det orkar jag inte och det vill jag inte just nu men ändå försöker hon tvinga mig. Har haft bra stöd iaf av många mina vänner vilket har hjälpt mig en hel del, önskar bara att några av dem kunde vara här hos mig, det hade betytt så mkt mer.

Mamma drog en moral historia idag med och förklara att hennes lön räcker inte för att vi ska klara oss och att jag i princip lever på henne så det funkar inte, känns bara dumt och om det är så hon tycker så ska hon få slippa mig då, vill inte vara ett stort bekymmer för folk så kmr fara iväg hemifrån ikväll för att inte återvända. Vart man tar vägen eller vad som händer får jag väl ta då. Känns bara för jobbigt att vara hemma nu, att ta skit från allt.

Släkten kmr på tisdag iaf och ska deltaga på minnestund(de har öppet kistan och alla får ta farväl) vilket jag inte orkar fara på känns nog tungt att ha sett han död hemma så tror knappast jag orkar se han död i en kista. Blir nog jag och farmor som skulle stannat hemma, verkligen perfekt match då hon alltid klagar på allt och gnäller och beskyller en även fast jag är den enda av de nära som alltid försökt hjälpa henne då man hälsat på, inklusive min bror då. Aja spelar ingen roll för kommer inte vara hemma då dem kmr, kanske dumt att säga men jag gillar inte pappas släkt de är verkligen udda, iaf en del av dem.

Får se när jag uppdaterar bloggen nästa gång och vart jag är då, hare fint allas om läser den och tack för erat stöd<3

Hejsan, denna blog kommer kanske inte att vara långvarig men känner bara att jag behöver skriva av mig.

Måndagen den 8 oktober var nog den värsta dagen i mitt liv. Jag satt som vanligt uppe klockan var ungefär 00.05 då och titta lite tv då morsan kmr rusande in i rummet och säger att pappa har fått ett anfall igen och ramlat ner på golvet. Jag tänkte ju först att aa det är den vanliga visan ringa ambulansen och sen vaknar han (han har haft attackerna förut så började bli ganska van, var inte lika skrämmande som första gången). jag går in i rummet ringer och pratar med en telefonist som skickar ambulans när jag tittar ner på pappa när han ligger dära på golvet, han var blå om ansiktet och andades inte, sen mitt i allt rycker han till och de väsande andningarna börjar igen. Kände att nått allvarligt var det eftersom jag har aldrig sett han sådär efter ett anfall tidigare, kändes så sjukt han låg där så maktlös helt orörlig.

Jag springer iaf ner och väntar på ambulanse, sätter kvasten vid dörren som jag alltid gör och inväntar att ambulansen ska komma. då ser jag dem mitt iallt på andra sidan vid den andra porten där de förösker köra in emellan fast det är för trångt så det går inte, direkt börjar massa tankar flöda att snälla låt det inte vara nått allvarligt med pappa nu eftersom ambulansen har aldrig någonsin fastnat utanför våran gård tidigare. De försöker backa och envisas att föröska köra emellan men de skrapar istället bilen på balkongen ovanför, paniken börjar flöda i mig och jag känner nu äre nått allvarligt och samtidigt blir jag irriterad och tänker men idioter kör runt lekparken för fan, men nej de fortsätter att backa och försöka köra in emellan, efter fem minuter hoppar en av ambulansmännen ur bilen och springer mot mig medans den andra kör runt lekparken. Menar idioter nog fan borde man lärt sig att varenda minut räknas då det gäller att rädda liv, 5 min tog det för dem att komma till mig hela 5 min, då kan man räkna de 15-20 min de tog på sig att komma till gården ens. Jag springer upp för trapporna hon kmr hack i häl och mitt i allt släcks lamporna, det gjorde mig ännu mer panik artad men hitta handtaget snabbt och slet upp dörren och hon sprang in till sovrummet med mig och jag satte mig vid datorn för jag var rädd för att gå in.

Nån minut efter kmr mamma in i rummet full med tårar och säger pappa andas inte han är död. Jag kliver upp full av shock tänker nej detta kan inte hända, springer in i sovrummet och tittar på pappa, han ligger där, alldeles uppsväld och blå, jag rör mig snabbt ut för kunde inte se det, det var precis som drömmarna jag haft jag visste inte vart jag skulle ta vägen lr vad jag skulle göra. Jag springer in i mitt rum sitter i datastolen skakar och tårar rinner. Jag hör hur de försöker återuppliva han genom nån elstötsmaskin som ska få igång hjärtat. Jag väntar och väntar och hoppas på att de ska ordna sig, att han ska kliva upp som han alltid gör lite förvirrad men sen vara sitt vanliga jag, det går 20-25 min inget händer fortfarande samma, jag hör rör inte patienten, sen shocken som ges och pappa som rycker till, påbörja hjärtmassage, prata med patienten, gång på gång säger apparaten det. Mitt i allt kmr fler folk inspringande, jag hör dem säga han måste in vi kan inte göra nått mer hära.

Mitt i allt kmr mamma in till mitt rum och säger jag tror inte pappa kmr att klara sig ta på dig kläder och följ med mig till sjukhuset. Vi går på natten påväg mot sjukhuset, inga tankar passerar mitt huvve det är bara vakuum och snurrar i hela huvvet. Mamma går jämsides med mig gråter och säger, jag kmr att bli ensam, jag sätter armen runt om henne och säger att hon inte ska ta ut nått i förskott, håller mig stark för hennes skull även om jag känner att det är svårt att hålla inne tårarna ja allt. Efter hela vägen är det enda jag hör mamma säga, jag kmr att bli ensam.

Vi är framme vid sjukhuset efter ungefär en kvart, vi går in mot akutavdelningen men dörrarna var låsta, men en av dem som körde pappa i ambulansen var där det var då jag visste att pappa verkligen var död, ambulansmannen hängde med huvvet, släppte in oss och sa de orden man verkligen inte vill höra, "Det är nog bäst att ni går och sätter er i ett rum där borta så får vi prata med er".

Vi sätter oss i ett ungefär glasmonterat rum med handfat och fula bruna gardiner med några soffor och ett litet bord, då kmr en läkare in några sekunder efter att vi satt oss, tyvärr så har din man gått bort säger han åt mamma. "Vi kunde aldrig få igång hjärtat igen" om det är nått ni behöver så kontakta gärna oss sen gick han. Mamma började gråta, seriöst det gjorde ont har aldrig någonsin sett mamma så lessen, jag trodde hon skulle gå under. Hon sa hela tiden åhh nej vrf ska detta hända, nu kmr jag att bli ensam, och tänk farmor hon kmr inte klara av detta det är tredje barnet nu för henne, hur ska vi klara oss.

Efter ett tag kmr en sköterska in och frågar om vi vill gå in och säga farväl, mamma stiger direkt upp och frågar mig ska du med, men jag kunde inte, jag kunde inte se han så, det gick bara inte, var nog att se han när han låg där på golvet nedanför sängen i deras sovrum. Mamma gick iaf in och jag satt utanför, då börja jag skaka igen, skakade som aldrig förr, paniken bröt in jag kände att jag måste ut, ut härifrån jag kan inte vara hära, tårarna börjar rinna tankarna börjar komma, menar pappa skulle ju aldrig dö, jag skulle aldrig förlora dem, det var då jag insåg att livet är för kort för att inte ta vara på dem som verkligen betyder nått för en, för man vet aldrig när det är dags att ta farväl. Just när jag är påväg att fly från sjukhuset så kmr en sköterska och griper tag i mig och sätter mig ner och sitter bredvid mig och frågar hur det är, jag kan inte få fram nått svar , är som att jag tappat talförmågan, hon säger iaf med en lugn röst " Mamma är inne och tar farväl av pappa hon ville vara där själv, tror hon behöver dig hära så du kan väl stanna kvar", med händerna för ansiktet och tårar som sipprar mellan mina fingrar nickar jag på huvvet och sitter dära.

Mamma kmr inte långt efter in igen sätter sig bredvid mig och frågar hur det verkligen är med mig, hon berättar om hur hon viska i hans öra " Staffan försvinn inte, lämna oss inte hära, snälla kom tillbaka" men hon hade inte fått nått svar. Hon hade sagt farväl och hälsat från mig och brorsan och hon sa att han låg så stilla där och såg så fridfull ut. Det var då jag börja tänka på drömmen, på hur han låg där alldeles blå och då brast det, tårar bara flöda jag kunde inte hålla inne det mer, kunde inte vara stark, försökte bita ihop men det sluta bara med att jag bet ett sår i tungan.

Jag kunde forfarande inte prata, bara stirra tomt ner i backen, vet inte helt ärligt vad jag tänkte lr om jag tänkte nått alls, de minutrarna minns jag inget av jag bara satt dära, vet inte för hur länge, kan ha vart några timmar innan jag vaknar till av mammas röst som säger ska vi ringa moster och be hon komma och hämta oss, jag nicka på huvvet och gick sakta efter henne fast var inte medveten om nått. Hörde inte ens samtalet det enda jag  kmr ihåg sen var att vi står utanför sjukhuset och moster och mamma ber mig kliva in i bilen.

Vi kmr hem till oss mor och moster sitter och pratar och gråter, jag sitter instängd i mitt rum, men vet inte vad jag gjorde minns inget den kvällen förutom att jag tydligen somnat till och springer ut i full panik mot köket morronen där efter och tittar tydligen runt i hela rummet panikslagen som om  jag leter efter någonting/någon sen vaknar jag till av att mamma säger vad äre? Då börjar jag skaka igen riktigt rejält, känns som att mina ben inte kan bära mig längre och samtidigt tittar jag ut genom fönstret och ser en vit duva som flyger mot solen, har ingen aning vad som menades med det men har tänkt mkt på det den senare tiden.

De senare dagarna sen allting hände har bara flygit förbi, önska jag hade nått att berätta men vet inte vad som hänt, har tydligen inte ätit , inte pratat, inte sovit, inte druckit bara suttit vid datorn och gjort nått. Känns som att jag börjra vakna till lite nu men är fortfarande rädd för att blunda, ser varje gång min far ligga helt orörlig och hjälplös  och blå på golvet. Äter väl fortfarande inte men har ingen hunger, ingen trötthet inget, kan itne tvinga mig hlr. Moster är inne hela tiden och tjatar om att jag måste äta, att jag kan inte stänga in mig för mig själv att jag måste prata med folk, attjag måste äta, vad äre som hänt med mig frågar hon varje gång? Jag som var så social och alltid har pratat och allt, svaret på den frågan är helt enkelt jag vet itne, jag vet inget och jag vill itne prata om någonting just nu.

Pappa vila i frid, du kanske hade dina brister men för mig kommer du alltid vara min pappa<3